Följ med mig en kort stund, när jag vänder blicken mot Österns höjder, vidder och djup, i jakten på att återfinna den svenska ridderligheten och dess ädelmod. Finland, grannlandet i öst som har tåga eller sisu som exportvara, har under årens lopp bl.a. givit upphov till följande:
Har du mod att gå ut i livets strid
och dig hålla där som en man?
Har du mod att ställa dig framom din tid
och dess villor, om du det kan?
Har du mod att offra ditt hjärteblod,
din timliga lycka och fröjd,
för sanning och rätt, då yngling god,
träd in i vår krets förnöjd.
Har du mod att tro på din skönaste dröm
trots det verkligas hånande röst?
Har du mod att som droppen i djupaste ström
söka väg genom klippans bröst?
Då låtom oss svärja ett fostbrödralag,
och offra det ande och blod.
Och kraft som kamp få vi nog en dag,
om vi ägna det samma mod.
Texten av J.J. Wecksell, tonsatt av självaste Jean Sibelius, skall nu få belysa problematiken kring att ställa sig framom sin tids villor.
Livet är en dans på rosor, det vill säga en ibland av blomster men oftast av törnen dekorerad väg. Att välja att beträda denna väg är att lyfta sig själv i stövelskaften, att ta sig i kragen, sträcka på ryggen och börja gå. Detta kräver i förstone mod! Mod är inte detsamma som avsaknad av rädsla, utan det är avsaknaden av rädsla för rädsla. Helt plötsligt är man inte längre rädd för att bli rädd, och kan verka i sin rädsla, trots sin rädsla, på grund av sin rädsla. Istället för linda in sig själv i en allt mer självömklig spiral av rädsla för rädsla, som likt en boaorm kramar musten ur människan och stryper henne.
Vår tid kännetecknas just av sådana villor som leder in i en osund självupptagenhet och oansvar. Målet tycks vara att ansvaret ska fördelas i så små beståndsdelar tills dess det inte finns något kvar, alla glömt bort vad frågan var, och ingen kan beskyllas.
Frågan var: Har. Du. Mod? Har du mod att offra din bekvämlighet för sanning och rätt, då är du välkommen in i den krets av förnöjda människor som rest sig. Som dragits upp ur skiten, badats och sköljts i hjärteblod, och går upprätt. Som vet att man måste sträcka sig längre än vad man egentligen kan nå för att komma framåt. Det är så man lyfter sig i stövelskaften.
Ur en sådan hård och brutal uppriktighet väcks också en viss mjukhet – ett öga för skönheten. En tro på sköna drömmar som bekvämare och i grunden mer räddhågsna personer skulle hånskratta åt. Skrattet är människans främsta försvar. Hånskrattet skapar distans till något som känns för förunderligt och märkligt för att vi ska våga ta i det på allvar. Och priset vi får betala för denna feghet är att något viktigt kanske går oss förlorat för alltid.
Att förena sin ur ädelmod nyvunna handlingskraft med blicken för det Sköna, det är sannerligen ett värdigt och tidlöst riddarideal som vårt samhälle behöver mer av – ja, det gnyr efter det i sina plågor! Och denna skönhetsalstrande kraft visar Wecksell hän på genom den s.k. ”droppen som urholkar stenen” – som söker sin väg outrötteligen genom klippans bröst, ja ett hjärta av sten kan den genomborra, till dess den djupa strömmen bryter fram.
Låt oss då förena oss i detta nya brödraskap och, på det sätt som det tillkommer var och en, tillsammans bygga ett samhälle av ädelmod och äkta skönhet. Om vi är villiga att offra detta arbete det ande och blod som krävs, om vi satsar helhjärtat, då får vi också den kraft som krävs för att ro det i land!
No Comments Yet