Vilken bild eller tanke är det som i förstone kommer för oss när vi begrundar begreppet investering? Kanske ser vi framför oss någon som köper sig ett hus, åtnjuter denna investering i några år, och sedan dessutom säljer den för mer än vad hon köpte det för? Eller är det rent av en känsla av frihetsbegränsning som kommer för oss? Eller tänker vi kanske på Josef och Farao, de sju feta korna, och de sju magra korna?
Jag fick tillfälle att reflektera över investering när jag nyligen kom hem från en semester, stärkt och full av kraft. Och såg att hemmet var mer förfallet än vad jag kom ihåg det som. Skulle man behöva städa och plocka en massa nu – en så bjärt kontrast till denna härliga semester? Det beror så på det, hur man vill investera, tänkte jag.
Detta är min nämligen min hypotes, att i livets ebb och flod, har vi som svårast att göra något åt vår situation när vi som bäst skulle behöva mäkta med en åtgärd. När vi som mest skulle behöva tillflykt i ett rent och städat rum, när vi mår som sämst, då orkar vi inte städa. Och så fastnar vi i en fruktansvärd ond cirkel.
Men så finns det nåd! Stärkande och härliga semestrar som gör att vi får en ny chans. Ett extraliv. Så kommer vi hem, och ser klart, hur eländigt vi hade det. Vad göra? Antingen kan vi nu slösa bort denna nyfunna rikedom och nåd på oväsentligheter – stundens nöjen, tillfälliga förströelser som bara lämnar tomhet kvar efter sig. Likt den som vunnit på lotto och går och super upp alltsammans. Eller, så kan vi passa på att hissa seglen nu när det blåser medvind, och investera i något som alstrar mer kraft. Till exempel en välstädad lägenhet. Genom det enkla offret att inte genast börja ägna sig åt rena tidsfördriv, utan att först göra lite nytta, får vi njuta – igen – av nådegåvan. Bubbelbadskänslan sitter kvar längre! En ekonom skulle säga: Vi kan leva på räntan av det investerade kapitalet, istället för på själva kapitalet – huvudsaken.
No Comments Yet