En välkänd föreläsare sammanfattade kärnan i detta inlägg mycket fyndigt i följande fras: ”Låt oss ha ett öppet sinne, men inte så öppet att hjärnan trillar ut.” Det ska i korthet handla om den vetenskapliga balansgången – den smala vägen och dess vänstra och högra diken.
Det vänstra diket är känt som ”pseudovetenskap”. Här handlar det om att presentera kontroversiell (kan gälla sann eller falsk) information i samma sken eller anda som vi förknippar med vetenskapligt prövade fakta. Detta är t.ex. ett pseudovetenskapligt uttalande: ”Många menar att det är bra att vattna blommorna med tevatten.” Att acceptera ett sånt uttalande som sant rakt av, om man nu inte gör det mest för att man inte orkar tjafsa, är ett exempel på att ha ett så öppet sinne att hjärnan trillar ut. Den tänkande människan undrar istället – vem är det som menar detta? Hur har de kommit fram till denna slutsats? Kan tevatten rent av vara skadligt för blommor? Och så vidare.
Det högra diket kan vi kalla vetenskapism. Här har vetenskap – som avser en metod eller princip – istället blivit en dogm eller trosbekännelse: en -ism. En dogm där en sak i alla fall är verkligt säkert, och det är att tevatten INTE är bra för blommor. Felet här är att denna sats nu inte heller prövats. Inga argument har presenterats för varför det skulle kunna vara på det ena eller andra sättet, och det finns ingen öppenhet för diskussion, förklaring och motivering som är själva kärnan i vetenskap. Rösten höjs, tonen blir hätsk, och vetenskapisten mässar likt en medeltida domedagsprofet om hur verkligheten är beskaffad. Här saknas öppenhet!
Det finns två dygder – vägstaket – som hindrar oss från att trilla i dessa diken. På vår vänstra sida bör vi söka en mental nykterhet, d.v.s. vi bör inte låta vårt sinne berusa sig med häpnadsväckande besynnerligheter. Vi bör alltså vara måttfulla, och hålla ett visst avstånd, en sund skepsis, till det hela. På vår högra sida bör vi söka ett stort mått av ödmjukhet, och vara öppna för möjligheten att jag kan ha missat nåt – ja hela världen kan ha missat nåt – och vi bör inte vara så snabba att håna och småpåvligt bannlysa nytänkare från det vetenskapliga samhället.
Den goda vetenskapen är och förblir en metod. Bevare oss från vetenskapliga världsbilder eller vetenskapliga samsyner. Den vetenskapliga metoden genererar fakta – inte världsbilder. Det är var och ens förbannade skyldighet att, nyktert och samvetsgrant, skapa sig en världsbild utifrån givna fakta, egna upplevelser och erfarenheter, och dra lämpliga slutsatser. Så länge det är fakta vi pratar om är samsyner överflödiga. Det gäller att noggrant utreda ett sakförhållande – inte att komma överens.
Man kan här gott begrunda vad Aristoteles sa: ”Kännetecknet på ett utbildat sinne, är att kunna undersöka en tankegång, utan att acceptera den.”
No Comments Yet