Vad eller vem, hur och varför, var eller är Kristus och/eller Jesus? Denna grammatiskt styltiga fråga vittnar om dess komplexitet, och att svaret kanske inte är alldeles snutet ur näsan. Ändå måste det ju vara den för kristendomen absolut viktigaste frågan att ställa! Eftersom den har denna särställning upplever jag inte att jag kan behandla den inom ramen av det allmänna kristna FAQ som Psykedelikatesser hyser – ämnet kräver ett eget inlägg.
Jag har tidigare tillkännagivit att jag är en anhängare av den ahistoriska hypotesen, men denna artikel förutsätter inte en sådan hållning. Vi ska dock börja med att undersöka själva personen Jesus Kristus rent hypotetiskt, och se vart det spåret leder.
Vad är det som är heligt? Sant? Gott? Vördansvärt, ja dyrkansvärt? Svaren varierar förstås utifrån den personliga, andliga hållningen, men de flesta skulle nog mena att en trollkarl, hur mäktig han än må vara, inte är svaret på frågan. Alltså, en bokstavlig läsning av Jesu under (vattnet som blir till vin, utfodringen med bröd och fiskar etc.) ger vid handen en gestalt som, enbart i kraft av sådana under (vare sig de verkligen hänt eller ej), inte bör dyrkas, eftersom denna dyrkan skulle baseras på makt och ”stor medicin”. Det vore alltså att dyrka det mäktiga över eller jämte det sanna, vilket är grunden till all avgudadyrkan.
Hur är det då med den fysiska personen Jesus offergärning – alltså att dö för sin övertygelse, för kärleken till mänskligheten? Visst är detta en stor sak. Men historien har många exempel på fromma människor som gjort samma offer. Att upphöja en av dessa på bekostnad av de andra känns inte smakfullt, och skulle också kunna leda till sådan avgudadyrkan som otaliga sekter även i modern tid baseras på. Är inte detta t.o.m. en tänkbar poäng (bland många) bakom berättelsen om korsfästelsen? Alltså tanken att Jesus, enligt evangelierna, låter sig korsfästas som en simpel tjuv och förbrytare för att visa att det inte var den fysiska personen som var det vikiga, som gav frälsning, utan att var och en är tvungen att ta upp korset och breda ut sina armar för att realisera Kristus i sig själv?
Så, vare sig vi tror att Kristusnaturen verkligen inkarnerat i en specifik, fysisk person, eller ej - och vare sig vi tror att evangelierna i så fall skulle vara en korrekt historisk beskrivning av dennes liv och gärningar, eller ej – så står det klart att denna fysiska person som sådan knappast kan vara grunden för en ”katolsk” d.v.s. allmän gudalära. Vi kan älska en sådan tänkt, historisk person liksom vi kan älska många andra historiska personer, men det är själva arketypen, Människosonen (ordagrant från den grekiska evangelietexten: människan som son) som är vördans-, dyrkans-, och eftersträvansvärt. Det vill säga, människan som en son till Fadern, som en dotter till Modern, som ett kärleksbarn skapat i den gudomliga avbilden.
Detta ställer en del inom den traditionella bibeltolkningen på ända, men detta har å andra sidan alltid varit Jesu grej – att inte ändra ett jota av lagen, men ständigt omtolka den för att passa tidsandan. Detta skapade ju så att säga en stor uppståndelse även på den tiden, då det begav sig, bland Fariséer och skriftlärda. Jag försäkrar dock att det inte är nödvändigt att ändra ett jota i någon helig skrift här heller, med den tolkning jag antyder ovan, men vanliga påståenden inom den kristna traditionen kan få helt ny innebörd.
Vad skulle det t.ex. kunna innebära, utifrån tankegången ovan, att Jesus dog för våra synder på korset? Sedär ännu en komplicerad fråga som kräver sin egen behandling, och kanske får den det i en kommande artikel.
One Reply
[...] ett tidigare inlägg ang. kristusnaturen betraktar jag Kristus som “människan som son” [...]