Stadsmänniskans öde

juli 16, 2008 in Filosofi och tradition, Samhälle

Vi moderna västerlänningar lever i en tidsanda vars motto kan uttryckas med ett käckt: ”Gör det själv!” Några av oss lever dessutom i en storstad. Stadsmänniskans lott är att vara omgiven av en myckenhet av främlingar. I denna artikel vill jag utforska detta öde närmare.

Vårt sätt att leva i storstäder är, sett ur människans långa, brokiga historia, ett modernt påfund som bara varat ett ögonblick ännu. På många sätt är vi fortfarande ”bybor”, eller rent av stamfolk. I stammen, byn eller den lilla staden känner man varandra, främlingar möts med en viss reservation, och livet går sin gilla gång.

Vad är då en främling? Det är någon vi inte vet just någonting om. Vi kanske inte ägnat denna människa en tanke tidigare, vi ser henne för första gången. Vi känner henne inte, hon är inte ens bekant. Denna främlingsrelation har stadsmänniskan med de allra flesta i hennes närhet, och det är just det som är det märkliga med stadsmänniskan – att vi har alla dessa främlingar så nära inpå!

Man kan sitta och skava fötter på allmänna kommunikationer med en människa man inte vet just nånting om. Vad säger den lilla bybon i oss om det? Två svar blir tänkbara på denna besynnerliga situation: att lossas som det regnar och hoppas att det snart går över (den nordeuropeiska metoden), eller att snabbt försöka införliva främlingen i kretsen av bekanta genom att t.ex. småprata lite (den sydeuropeiska metoden). Bägge metoder kan ses som sätt att minska obehaget som uppkommer av att ha en främling på nära håll.

Vad är nu ett adekvat förhållningssätt till denna situation, om man beaktar traditionella värden som medmänsklighet, syskonskap och kärlek? Ja, vi kan ju inte lära känna alla medmänniskor i vår omgivning hur mycket vi än småpratar. Och att småprata för att minska sitt personliga obehag utan hänsyn till vad motparten vill är ju heller inte särskilt medmänskligt. Stadsmänniskan är alltså tvungen att i sin moral, sitt handlande, beakta i vilken utsträckning hon vill vara delaktig i främlingars liv – och inte enbart hur hon påverkar sina nära och kära. När vill hon ingripa i främlingarnas vardag, hur och varför?

Att reflektera över sådana frågor gör kanske stadssamvaron – främlingar emellan – lite bättre. Kanske är det för att vi inte funderat över detta som vi inte vet vad vi ska ta oss till i dramatiska situationer som plötsligt passerar revy när vi vandrar gatan fram. Umgänget med dessa tankar på sistone har också gett mig en förståelse för tanken bakom mode, något jag inte alls begrep tidigare. Mode är ju ett fenomen som uppstår i de stora städerna. Stadsmänniskan försöker minska sin främlingsstatus så gott hon kan genom att låta kläder och stil tala – åtminstone lite – om vem hon är. Försöket kan tyckas hjärtskärande patetiskt, men vad gör man inte för att komma runt den bur av främlingsskap som staden byggt upp omkring oss?

Jag tycker stadsmänniskans öde är djupt tragiskt. Men jag har inget bra alternativ att presentera. Jag skulle vilja att vi alla kunde omfamna varandra som den naturligaste saken i världen, men ser samtidigt att ett sådant närmande vore att göra våld på den inre bybo som föredrar att i förstone möta människor på ärbart avstånd. I avsaknad av andra lämpliga handlinsalternativ ägnar jag åtminstone främlingarna omkring mig en tanke då och då, och hoppas att detta i de flesta fall ska vara ett adekvat svar från min sida på de behov som vilar i deras hjärtan.