Inom kristendomen heter det att Jesus dött på korset för att våra synder skulle bli förlåtna. Den som förstår vad det betyder kan väl skriva en kommentar här efter inlägget. Syftet med denna artikel är inte att förklara detta, utan att begrunda själva företeelsen.
I ett tidigare inlägg ang. kristusnaturen betraktar jag Kristus som ”människan som son” (människosonen). Vi tar vid där den artikeln slutade och fortsätter med nästa pusselbit: synden – ett mångfacetterat begrepp. För att gå till källan, eller snarare den etymologiska roten, finner man att synd i grunden kommer från en stam som betyder att överhuvudtaget vara till. Att i sanning vara (den som är skyldig). Eventuellt finns också en koppling till de germanska språkens sund, alltså ett avskiljande vattendrag.
Den synd vi befattar oss med här är alltså den mest allmänna: arvssynden. Närmare bestämt, den avskiljdhet från Gud som är resultatet blott av det faktum att vi är födda in i denna värld, att vi lever. Till skillnad från hur det var innan, i paradiset, när människan och gudarna vandrade nakna tillsammans utan skam i Edens lustgård. Nå, den tiden är förbi och nu är vi här, i den här världen istället. Men det finns hopp. Det finns förlåtelse.
Förlåtelse antyder i detta sammanhang alltså en återförening med det gudomliga. Varför har man valt ett så märkligt begrepp som förlåtelse för att beskriva denna återförening? Vem ska förlåta vem och för vad, undrar man genast. Fast det är förmodligen sekundärt, alltså vems fel det var. Är man fast i det tänkandet så är sann förlåtelse ännu någon armslängd bort. Vad man istället borde besinna är förlåtelsens natur. Hur känns det att verkligen förlåta någon? Att bli förlåten? Denna sinnesstämning är alltså vald för att likna återföreningen med Gud. Hårt på utsidan, men mjukt inuti!
Låt oss återvända till berättelsen om korsfästelsen. Människosonen, människan som son, har fem gånger blivit sårad – i var hand, i var fot, och av spjutet i sidan. Vi ska inte fördjupa oss närmare i dessa sår här, utan nöjer oss för tillfället med att konstatera resultatet: bundenhet till korset och kroppslig död. Detta är alltså en målande beskrivning av de sista steg som sker för att fullborda förlåtelsen, återföreningen med Gud. Därefter far Kristus till himlen, återupplivad av helig ande. Och även efter att denna återförening fullbordats, återvänder människosonen till jorden för att osjälviskt dela med sig av sin visdom.
Så lyder evangeliet, glädjebudet om uppståndelsen. Eftersom Bibeln sedan några hundra år tillbaka finns i var mans hem och på var mans språk, kan alltså vem som helst läsa den. Det ankommer då på en sådan läsare att själv göra sig tankar om den process som skisserats ovan: En födelse in i en avskildhet från det gudomliga, ett återvändande till detsamma som kan liknas vid förlåtelse, medelst en process som innefattar ett femfaldigt sårande och leder till ett förändrat existenstillstånd. Trevlig korsfästelse önskar författaren.
juli 18, 2008 at 5:35 e m
Själva grejen med korsfästelsen, om man så säger, är att det rör sig om ett mysterium. Tittar man direkt på det så ser man inget. Tittar man inte alls så ser man inget heller. Man måste titta på det med slutna ögon. Då kanske man ser något. Vad man framför allt ser är att man inte ser allt.
juli 20, 2008 at 3:07 f m
Det är bra. Jag blir glad om läsarna betraktar denna artikel som ett försök att skriva något om ämnet för att visa varför man egentligen inte kan skriva något om ämnet. Liksom Laotzu avsåg med Tao Te Ching. Även det ”något” man ser, mot bakgrund av det allt man inte ser, tror jag knappast är skriftligt medelbart. Det är så att säga omedelbart. Så varför skriver jag ens denna artikel?
Som ett minnets doft av bullar som gör att man blir sugen på att gå och baka. Som knådande hjärngympa. Mjuka upp det hela lite så man slipper blanda hjärnbark i brödet. Typ.
juli 23, 2008 at 11:18 e m
Bättre med hjärnbark i brödet än hjärnsand i ögonen. Jag gnuggar mina och kisar, ser dina intentioner och blundar, ser att TAO på grekiska heter LOGOS och spärrar upp mina inre ögon: I begynnelsen TAO. Snarare ÄR än VAR: Där ”begynnelse” är, är TAO. Beginner’s Mind. Och TAO förkroppsligas, i varje nu.
Är det så du menar?
juli 24, 2008 at 7:10 f m
Jag menar så, men inte nödvändigtvis i den här artikeln. Menar du att ”beginner’s mind”-tanken är huvudpoängen med just korsfästelsen och syndaförlåtelsen? Har jag inte tänkt på förut. Utveckla gärna i så fall.
Som jag tänkt tidigare är att man inte kan göra omelett utan att krossa några ägg. Fröet gror när det dör (ja, förutan döden så gror det aldrig), men lever vidare i blomman. Ägget förlåts in i omeletten när skalet rämnar. Ghaselgallret. Det är åtminstone det jag slås av när jag begrundar detta stora arkanum.
Men artikelns ambition är absolut inte att vara ”undervisande”. Det jag önskar är att jag kunde tvätta bort allt gammalt skräp som fastnat kring det här temat, inte så att fler ”tordes” närma sig det, men så att fler såg att det fanns något att tordas, och inte bara en massa dumheter.
Fast jag vet inte. Äsch.
augusti 12, 2008 at 6:59 e m
Ur en söndagspredikan till en självskärare:
Såhär tänker jag:
Att du ö h t skar dig var en följd av din ångest, inte en orsak till den. Ångesten själv är en följd av en friktion, ett akut glapp mellan meningsskapande andlig dimension och behovsskapande fysisk dimension. Inte ovanligt. I stället för en tydligt gudsmedvetande och en därur följande sund gudsfruktan, som det hette förr, kommer ett oklart självmedvetande och en osund fruktan för, ja, för allt möjligt. Inklusive i synnerhet just en själv. Ångestens väsen: fruktan för det egna jagets okända aspekter. Meditation betyder bokstavligen centrering (medi = mitt) och att meditera är att centrera sig, komma i klar kontakt med det egna jaget och därigenom börja återupprätta ett sunt gudsmedvetande: jagets transcendenta, gränsöverskridande natur. MEN för att komma till sin egen mitt, för att kunna centrera sig, måste man överskrida en barriär av ångest. Detta kan te sig oöverstigligt. Därför upplever många sina meditationsförsök som ångestframkallande i sig. Det står för mycket i vägen. Vad en plötslig, utifrån kommande smärta kan hjälpa till med – om det är en form av kärlek, inte annars – är att destabilisera det som står i vägen och synliggöra vägen mellan periferi och centrum. Smärta som accepteras blir till ljus. Men det är inte en rent mekanisk sak. det skulle inte gå att ersätta en människa som ger smärta med en maskin eller låt oss säga en spikmatta (de är i o f s jättebra, men av andra skäl). Mellan människa och maskin, människa och ting, råder ingen frihetsrelation och därför finns inget rum för kärlek. Kärleken kan bara manifesteras i ett rum av frihet. I och mellan människor kan frihet råda, därför även kärlek. Men även ondska! Friheten är det element som skapar utrymme för en moralisk dimension. Därför kan vår förmåga att älska även leva till illvilja, till ondska. Men al Lah ak bar, dvs Guden ÄR STÖRRE, alltså även större än motsatsförhållandet mellan ont och gott ur vårt mänskliga perspektiv. Vilket i detta fall innebär att även det onda kan leda till något gott, liksom det goda kan leda till något ont. Därför är vårt moraliska omdöme i varje situation helt avgörande för vad som kommer att ha varit av ondo och vad som kommer att ha varit av godo i slutänden, at the end of the day (eller som det heter i de apokalyptiska skrifterna ”Den yttersta dagen”). Man kan alltid ändra det förflutna! På gott och ont – vilket I SIG är av godo… (ergo: Gud är god!).
I och mellan människor kan frihet råda. Detta är gåtfullt och intressant: människor är ju aldrig helt jämställda; någon underordnar sig, någon dominerar, någon determinerar relationen, ställer dess villkor, anger dess förutsättningar, någon talar, någon lyssnar, någon bestämmer mer än den andra OCH ÄNDÅ kan denna frihet råda dem emellan. Är inte det ett mysterium!
Kanske måste man fundera lite över frihetsbegreppet för att nalkas detta mysterium. Här gäller det nämligen att ha nivåkoll. På vilken nivå är friheten aktuell? Vissa känner sig som mest fria när de är ute i naturen med en ryggsäck och en sovsäck. Eller på havet i en segelbåt. Andra känner sig som mest fria när de mediterar. Några känner sig som mest fria när de kör bil (helst jättefort), andra när de dansar eller spelar fotboll, eller sjunger eller målar. Vissa känner sig som mest fria när de är bokstavligt bundna till händer och fötter (helst vid sängstolparna och utan kläder, alltså i ett sexuellt laddat rum). Vad alla dessa situationer har gemensamt är att de är obevekligt begränsade! Kör jag i 180 längs landsvägen så kan jag inte bara följa mina egna nycker. Dansar jag så kan jag faktist inte heller det: jag rör mig i harmoni med musiken. Mediterar jag så mediterar jag och jan inte helt plötsligt titta på klockan eller gå och äta en macka eller slå på datorn och kolla mailen. Jag har begränsat mig. Ergo: frihetsupplevelsen är en följd av en accepterad, en bajakad begränsning. Naturen, den underbara och livgivande, är inte förhandlingsbar. Naturlagar råder överallt och det är när vi LYDER dem VILLIGT som vi känner oss fria! Både begränsningen och det aktiva övervinnandet av inre motstånd mot begränsningen behövs för att frihetsupplevelsen skall infinna sig.
Låt oss titta på själva ordet ”fri”: Det är ett ariskt, dvs indoeuropeiskt ord. På sanskrit heter det ”pri”. Samma ”pri” finns i ord som betyder ursprunglig, exempelvis ”PRImär”, ”PRIncip”, ”PRINs” (”furste” på genrmanska språk – alltså den förste i riket). På sanskrit betyder pri ”säll”, ”salig”. Inte omgiven av obegränsat svängrum! Ordet säll kommer av salig som kommer av seelig (tyskan) som betyder ”själslig” i meningen besjälad, genomträngd och uppfylld av själ. Detta är alltså att vara fri. Och i denna frihet, i detta själsliga rum av ursprunglighet, är det alltså möjligt för oss att välja – mellan ont och gott, välvilja och illvilja. Det är en rent inre sak, en tolkningsfråga. Valet är ett val av hur jag tolkar den situation jag befinner mig i. Här kommer vi till vår kulturs och ja, hela världens mest storslagna myt (myt i meningen ”betydelsebärande, mångdimensionell, moraliskt rumsskapande berättelse” – inte i den profana betydelsen ”påhitt”), nämligen den om guden som inkarnerade, undervisade i ord och handling, slutligen genom att låta sig anklagas, gripas, torteras och avrättas genom korsfästelse. Och detta utan att förlora sin frihet! Den ultimata undervisningen var inte en lära utan en handling, en inre handling – om man så vill: en interpretation! Han hade den andliga kraften att omdefiniera sin egen smärta och sin egen död till den grad att denna omdefinition gick rakt in i alla som var öppna för den, och gör det än idag! Han vände situationen på ett sätt som vände hela tiden: slutet blev början, och på den vägen är det… Sedan dess kan alla som väljer att kunna det alltid vända på varje situation och välja välvilja även där det bara finns hat och elakhet. Alltså kan man överhuvutaget TÄNKA sig en coolare religion, en mer maxad och praktiskt OCH moraliskt användbar … ja, vad skall vi kalla det om ordet ”religion” inte funkar: en energi, en impuls, ett initiativ (som initierar), en närvarokraft, en inställning, en metahållning… men ordet ”religion” är egentligen bra. det betyder så mycket mer än ”lära” eller ”rit” eller ”tradition” eller liknande. Läror, riter och traditioner i all ära men de UTGÖR inte religionen, de är dess tjänare och redskap (eller hinder, som alla redskap som inte används på rätt rätt). Religion betyder bokstavligen ÅTERFÖRENING. Det som fallit isär, glidit ifrån varandra – typ ande och materia, moral och handling, tanke och känsla, instinkt och intuition mm – kan genom religionen återförenas. Annars är det inte religion utan just isärglidna läror, riter, traditioner och liknande. Kulturella fragment, inte helande, återförenande kult, re-ligio. Den ångest som håller oss sömnlösa och förtvivlade är alltså det isärglidna, avsöndrade tillståndets signum. Det är så man äntligen vet att man inte är i fas med sig själv, inte är i fas med sitt gudomliga ursprung. Trist att väckarklockan skall behöva ringa så högt, men den ringer inte högre än nödvändigt.
Nå, ytterligare ett perspektiv. Sammanfattningsvis: essensen i religion är kärlek.
januari 16, 2009 at 2:47 e m
host host
januari 21, 2009 at 11:11 e m
Prosit! Eller vad man säger. Kul att läsa din söndagspredikan. Tror jag skummade den som (alltför) hastigast tidigare när du la upp den, men denna gång gjorde den skillnad.
Jag älskar begränsningar, jag njuter verkligen av dem! Jag är en maximal minimalist, som gillar att optimera i stort sätt vad som helst utifrån de rådande förutsättningarna. Få saker gör mig så håglös och, tja, butter som när det inte finns några begränsningar. Om det inte finns något som utmanar en så är det ju ingen utmaning, och då kan man ju göra vad som helst – allt går lika bra – och det känns ju meningslöst.
Skönt att man kan hitta på egna begränsningar i alla fall, men ännu skönare vore ju att ha vissa begränsningar även på det området att hålla sig efter.
Religion som återförening, så genialiskt! Nåväl, dina hostningar fick mig att återvända hit. Har försummat bloggen snart ett halvår, för att jag haft annat för mig helt enkelt. Nu ska vi se vad som kan uppdateras här!