Lagarna som styr när en veterinär får eller t.o.m. bör avliva ett djur är givetvis betydligt mer liberala än de lagar som styr hur en läkare ska förhålla sig till ett mänskligt liv. Läkaren måste rädda liv till varje pris – inte veterinären. I praktiken räddar veterinären liv till rätt pris, åtminstone på lantbrukssidan. En pragmatisk syn på varför det är så, är helt enkelt att vi anser att djuren är i människans tjänst och vi får göra vad vi behagar med dem, inom rimliga gränser (t.ex. inte förorsaka onödigt lidande). De är helt enkelt levande ägodelar. Detta är kanske inte en så trevlig syn på djur, men den skulle förklara varför våra lagar ser ut som de gör.
På den veterinärutbildning jag studerar vid är det dock en utbredd uppfattning att avlivning kan betraktas som ett sistahandsalternativ för att minska lidande. Om ett husdjur bara har tillräckligt ont och dåliga utsikter att bli bättre, så kanska avlivning ändå är det bästa, tänker man. Det intressanta med det resonemanget är att det implicerar väldigt precisa gränser för exakt hur bra det är att vara död.
Vi skulle ju inte komma på tanken att avliva Fido när han springer omkring glatt och hämtar pinnen! Men när han utvecklat kronisk hjärtsvikt och har svårt att andas t.o.m. när han ligger stilla i korgen, då ter sig plötsligt döden som ett bättre alternativ än livet. Vi har då implicit sagt att döden är sämre än att jaga pinnar, men bättre än att ha ont och ligga och rossla i livets slutskede. Det konstiga med det är att många veterinärer och studenter jag känner inte skulle vilja medge att döden ”är” överhuvudtaget. De anser inte att det finns något liv efter detta, inte för människor och förmodligen ännu mindre för djur. Med en sådan inställning borde slutsatsen vara att Fidos upplevelse av avlivningsförfarandet blir att han ligger och lider och rosslar, och sedan inget mer. Vid ett givet ögonblick är han inte längre till, för han är död – d.v.s. han är inte överhuvudtaget enligt deras mening.
Om man inte gör sig några seriösa tankar om Fidos ”liv efter döden”, kan man knappast hävda att det är fördelaktigt att vara död, oavsett hur hemskt livet är. Inte ens outhärdlig, vansinnesskapande, kronisk och ofrånkomlig smärta kan jämföras med ett stort Ingenting. Om att vara död inte är ett existenstillstånd överhuvudtaget, så kan det inte jämföras med att existera i någon form. Men detta förutsätter alltså att vi tror att Fido aldrig kommer att vara i en position där han kan utvärdera ifall det var bättre att vara död än det var att leva med svåra smärtor.
Vad är alternativet? Vi kan förstås allvarligt mena att Fido visst får det bättre när han dör. Men i så fall verkar det oetiskt att utsätta honom för livets relativa plåga från första början, och det barmhärtiga hade varit att vrida nacken av honom så fort han kom ut ur livmodern. Eller så kan vi mena oss ha så exakt insikt i dödens tillstånd att vi kan säga säkert att ett ”normalt hundliv”, vad nu det är, är bättre än döden, men att vi tror oss veta vid precis vilken punkt av lidande och ”ovärdighet” som döden blir det bättre alternativet.
Jag måste säga att jag tycker samtliga dessa alternativ ter sig oerhört osmakliga. Vid närmare eftertanke är jag trots allt mer benägen att återgå till den ståndpunkt som lagen tycks antyda - att djuren är i vår tjänst, och vi gör mer eller mindre som vi vill med dem. Alla sätt att betrakta avlivningen som något vi gör ”för Fido” gav antingen upphov till motsägelsefull nonsens, eller förutsatte ytterst osäkra antaganden om livet efter detta. Då återstår bara att tänka sig att avlivningen inte är till för Fido, utan för djurägaren. Vilken medkännande djurägare lider inte av att den fyrbente familjemedlemmen har svåra plågor? Även om beslutet att avliva ett lidande djur är oerhört tungt, kan det ändå vara en lättnad att få gå vidare och bearbeta sorgen. Och Fido misstycker säkert inte att vi tar livet av honom lite i förtid – dö ska han ju ändå. Jag vet visserligen inte vad eller hur en hund tänker, men jag tror att han litar på mattes eller husses förmåga att fatta sådana viktiga beslut, och på rätt grunder dessutom.
No Comments Yet