Effektivisering och arbetslöshet

januari 22, 2009 in Samhälle

I helgen hade jag ett intressant samtal med en god vän om filosofi, politik och världsförbättring i största allmänhet. En sak vi kom att diskutera var t.ex. Stockholms lokaltrafik. Mitt förslag var att slopa själva biljettsystemet och istället finansiera trafiken med kommunalskatt. Då behövs inga spärrvakter, spärrar, kort/remsor, kortsystem, kontrollanter etc. Turtätheten på bussar ökar automatiskt eftersom det bara är att hoppa på. Lokaltrafiken blir gratis för pensionärer och studenter (om de inte jobbar och betalar kommunalskatt), vilket redan idag är de grupper som åtnjuter rabatter. Och det blir alltid billigare att åka kommunalt än att ta bilen, eftersom man redan betalt för den med skatt (skatten blir alltså en slags virtuell biltull). Turister får pengar över att shoppa för, och kommer gärna tillbaka till trevliga Stockholm där man får åka gratis T-bana. Alla besparingar detta medför innebär att den extra kommunalskatten som krävs också skulle bli betydligt lägre per person, än vad den enskilda idag betalar för att få nyttja SL – i den mån de betalar överhuvudtaget; hälften tycks ju ta skamgrepp på vändkorset när de passerar spärren. Det blir alltså också betydligt svårare att fuska, eftersom vårt skattesystem, av förståeliga skäl, är svårare att kringgå än SL:s system.

Min vän invände då att det vore synd om alla arbetstillfällen som då gick förlorade. Jag kontrade med att vi då kunde låta de friställda människorna gräva gropar udda veckor och fylla igen dem jämna veckor med bibehållen effektivitet, och ge dem pengarna vi sparat som lön för den meningslösa mödan istället för att göra det billigare för konsumenterna - inget skulle då ha ändrats utifrån sett. Men om vi nu ändå gjorde så, kunde vi istället låta dem göra något viktigt, såsom att bygga ut hemtjänsten eller förbättra renhållningen etc. Men min vän lät sig inte övertygas; det finns ju trots allt många såna jobb idag invände han, men ingen vill ha dem. De friställda spärrvakterna etc. skulle inte vilja plocka skräp i parkerna, och därför bli arbetslösa i alla fall.

Vid det tillfället kom jag inte på något avgörande argument, men diskussionen fick mig att tänka mer på relationen mellan effektivisering och arbetslöshet de närmaste dagarna. Trots att det vid första anblicken verkar uppenbart att arbetslösheten kommer att öka om vi sparkar folk för att de inte längre behövs, kunde jag inte riktigt acceptera det rakt av. Visst är det så momentant, och ju fler som friställs, desto längre tid tar det innan arbetsmarknaden återgår till det normala. Men låt oss tänka på saken från motsatt håll:

Om jag startar ett nytt företag med ett dussin tjänster att besätta, blir då 12 personer färre arbetslösa? Ingalunda! Till att börja med beror det på vad för folk jag söker. Om jag behöver en datorprogrammerare med 10 års erfarenhet, är chansen stor att jag får anställa någon som redan har ett jobb, genom att erbjuda vederbörande bättre villkor än han eller hon har idag. Om jag istället behöver en latrintömmare, kommer den nyss nämnde programmeraren inte att söka. Faktum är att om jag erbjuder en riktig skitlön så kommer kanske ingen att söka överhuvudtaget. Även här gäller samma princip: den som söker måste tycka att livet som latrintömmare med de villkor jag erbjuder, är bättre än det liv han eller hon har just nu.

Det måste alltså finnas en marginalnytta för den nyanställde med att börja jobba hos mig. Det gäller vare sig den personen redan har ett jobb eller är arbetslös. Men olika människor kommer oundvikligen att värdera denna nytta olika. Låt säga att jag behöver en programmerare och erbjuder 30.000 i månadslön till en hyfsat erfaren person som är villig att jobba 40 timmar i veckan. Axel är programmerare och tjänar 35.000 kr/mån, men han och hans familj tycker han jobbar alldeles för mycket – 60 timmar i veckan – vilket gör mitt erbjudande attraktivt.  Axels kollega Britta däremot vill tjäna mera pengar och har inget emot de tuffa arbetstiderna, så hon kommer inte att söka.

Christofer är programmerare, men har varit arbetslös i två år nu. Efter en bilolycka fick han problem med axlar och nacke, och har fått ut tillräckligt till sitt uppehälle på sjukförsäkringen. Faktum är att han nu börjar känna sig mycket bättre, men samtidigt har han börjat vänja sig vid att vara arbetslös. Han får inte ut mer än motsvarande en bruttolön på 17.000 kr/mån, men han klarar sig bra på det. Hur ser nu Christofer på marginalnyttan med att börja jobba hos mig? Om han tycker att hälften av hans vakna tid på vardagar kan gå åt till att göra det jag säger åt honom, förutsatt att han får ut 8-9ooo kr mer i månaden efter skatt, så lär han söka. Om han däremot tycker att den marginella förbättring som den ökade inkomsten ger honom i levnadsstandard inte är värt uppoffringen i fritid, så lär han avstå. Hans situation påminner om Axels, men är mer extrem – marginaleffekterna är större åt bägge håll vare sig han tycker att fritid eller pengar är viktigare.

Låt oss nu återvända till våra spärrvakter! Spärrvakterna är spärrvakter, därför att det finns en marginalnytta för dem att vara just spärrvakter (jämfört med allt annat de kunde komma på att företa sig). De har t.ex. funnit att det är bättre att vara spärrvakt än att vara arbetslös. Om nu möjligheten att vara spärrvakt försvinner, kommer de istället att välja det näst bästa alternativet. Varför skulle det vara just arbetslöshet? En person med kompetens att vara spärrvakt, är säkerligen lika kompetent på en rad andra jobb, och varje jobb erbjuder en lite annorlunda uppsättning marginaleffekter. Kanske har ens livssituation ändrats sen man valde det förra jobbet som spärrvakt, så att man nu, när tillfälle ges till omvärdering, finner andra alternativ ännu mer attraktiva.

Man kunde nu naturligtvis invända att det inte bara är att välja och vraka och ta sig ett annat jobb, men det kunde spärrvakten å andra sidan inte heller när vederbörande fick jobb som spärrvakt. Tydligen lyckades han eller hon att få jobb den gången, och det finns ingen anledning att tro att det skulle gå sämre denna gång. Vi behöver inte hitta på eller behålla onödiga ”arbetstillfällen”, för så fort det finns pengar att tjäna kommer någon att försöka slå sig in på marknaden, om det medför en marginalförbättring i den personens livssituation. I verkliga livet finns oändligt med arbetstillfällen! Vi borde alltså inte dra oss från att effektivisera av den anledningen att folk blir övertaliga, eftersom det alltid finns mer att göra.

Slutsatsen av detta resonemang är alltså det något kontraintuitiva, att det faktum att det finns arbetslöshet inte tyder på att det är svårt att skaffa jobb, utan på att det helt enkelt inte är tillräckligt fördelaktigt att skaffa jobb. För den enskilde kan det förstås vara jättesvårt att få jobb: för den som kom till Sverige för två månader sen, inte kan språket eller vet vart man ska vända sig etc. måste hindren i nuläget te sig närmast oöverstigliga! Men faktum är att de allra flesta som är arbetslösa har en rätt god uppfattning om hur man beter sig för att få ett jobb – t.ex. som spärrvakt.

För att minska arbetslösheten måste vi alltså göra det mer fördelaktigt att ha ett jobb, jämfört med alternativet. Ett sätt är förstås att göra det ekonomiska gapet större, t.ex. genom att skära ner på bidrag och sjukersättning, men det är inte säkert att konsekvenserna av det blir så angenäma. Man kan också göra arbetet till en mindre uppoffring än vad det är idag. Om vi t.ex. effektiviserat en verksamhet så att vi kan sparka 20% av de anställda, kan vi istället låta alla jobba 20% mindre, och sänka lönerna. 32 timmar i veckan kanske skulle passa Christofer bättre? Här kan alltså effektivisering av verksamheten leda till MINSKAD arbetslöshet. Man kan också göra det lättare för folk att göra sig nyttiga för samhället på det sätt de finner lämpligast. Desirée, 54 år med svår reumatism, hjälper kanske gärna till med läxläsning på skolor i hennes närområde mot en blygsam ersättning, istället för att sitta hemma och knapra kortison, om det är lätt att ordna de administrativa detaljerna kring verksamheten. Men vem hjälper Desirée med det? Jo, det gör kanske förtidspensionerade revisorn Evert för en billig penning o.s.v. – som synes lär arbetsmarknaden sköta sig själv bara staten inte försvårar saker i onödan och gör det alltför ofördelaktigt att utföra samhällsligt viktiga uppgifter mot ersättning.