Filosofin bakom djurförsök

februari 2, 2009 in Filosofi och tradition, Populärvetenskap, Samhälle

Jag läser för närvarande en kurs i försöksdjursvetenskap – ett ämne som säkert väcker starka känslor hos många. För min egen del väcks inte de starkaste känslorna av försöksdjurens eventuella lidande, eller de sjukdomsdrabbade människors tragiska öde, vilkas liv vi hoppas förbättra eller förlänga genom djurförsöken. Det som upprör mig är etikens ståndpunkt, alltså hur outvecklad förståelsen för etik på detta område är. Det finns mycket som kallas för etik på området, men egentligen är det fråga om enkla matematiska modeller som bygger på besynnerliga antaganden.

En central fråga vid etisk prövning av djurförsök sägs vara djurs och människors lika eller olika värde. Vad vi anser oss kunna utsätta djuren för ankommer i förstone på hur mycket högre vi värderar en människa än ett djur. Denna modell antar alltså att om djur och människor var lika värda, skulle vi behandla dem likvärdigt. Vissa gör också det – folks sällskapsdjur kan vara dem lika kära som en hustru eller man. Detta resonemang kan enkelt uttryckas matematiskt. Vi kallar människovärdet för ”Vm” och djurvärdet (kan variera mellan arter) för ”Vd”. Dessa förhåller sig till varandra  med en skalär ”s” så att Vm*s = Vd. Så länge s<1, så är djuret värt mindre än människan. Vidare säger vi att värdet av s bestämmer vilken behandling ”B” vi kan utsätta djuret för, så att B är en funktion av s (B = f(s)).

Detta är inte etik utan matematik. Vi ansätter en matematisk modell för att slippa fatta verkligt etiska överväganden. Fördelen med den matematiska modellen är att den lätt kan omvandlas till en ekonomisk modell, men det är fortfarande inte etik utan ekonomi. Själva grundantagandet att mänskligt liv överhuvudtaget kan värderas i pengar är häftigt kritiserat inom humanvården. De ekonomiska möjligheterna att rädda en människas liv har inget att göra med värdet på mänskligt liv. Det är självklart ovärderligt. Att det råkade finnas mer pengar tillgängligt att hjälpa Herr X än vad som kunde uppbringas för att hjälpa Herr Y, innebär inte att Xs liv var mer värt, utan att X hade turen att ha en god ekonomi, bo i ett förmöget land etc.  Det är ett kvitto på att bättre hälsa kan köpas för pengar, inte på att två människoliv är olika mycket värda.

Om vi förstår att vi inte kan värdera mänskligt liv i pengar, varför tror vi då att vi kan värdera det i djurliv, och vice versa? Hur många hundar är en människa värd, och hur många råttor? Om det går 100 råttor på en människa, ger det oss då rätten att vara 100 gånger så grymma mot en råtta som en människa, och hur betygsätter vi i så fall grymheten? Absurda frågor, men ändå är det ungefär det som den etiska prövningen handlar om, att väga djurens lidande mot nyttan av forskningen, med så stor kvantitativ exakhet som möjligt. Detta trots att själva grundpremissen inte bara är felaktig, utan grovt respektlös med hänsyn till det ovärderliga i allt liv.

Istället för att försöka dölja det etiska problemet bakom matematik, borde vi stirra det rakt i ögonen. Det lyder som följer: Människan har oinskränkt makt över djuren. Om människan så behagar, så gör hon precis vad hon vill med djur. Om nu människan önskar vissa restriktioner i denna hennes absoluta makt, så är det helt upp till henne att begränsa sig själv. Detta är etik – att man på grund av sin övertygelse om vad rätt är avstår från att utföra handlingar som man kan göra men inte vill göra. De begränsningar som faktiskt finns är dock inte etiska till övervägande del, utan har sin grund i andra saker, nämligen:

*Lagar: Det finns inga lagar som reglerar vad vi får och inte får göra med djur. Det enda lagarna säger är att vissa saker är straffbara om man blir påkommen. Att frivilligt välja att följa lagen kan vara ett etiskt beslut, men kan lika gärna handla om;

*Sociala följder: Vad skulle folk tänka om de visste att du struntade i lagar och regler, hur felgrundande och absurda de än må verka? I detta fall utvärderar vi de sociala fördelarna och nackdelarna med olika handlingar, och fattar inte etiska beslut. Man kan dansa runt julgranen ur en djupt rotad känsla att det är riktigt att göra så, men vanligare är kanske att ställa upp på dansen för att inte bli betraktad som en tråkmåns. Eller handlar det kanske om…

*Självbild: Att du inte vill vara någon tråkmåns? Att vara en tråkmåns stämmer inte överens med hur avspänd och härlig du anser dig vara, så alltså dansar du runt julgranen, fastän du inte skulle idas utan egna ambitioner att leva upp till. Därmed inte sagt att ambitioner är dålilgt, tvärt om (vem vill vara en tråkmåns?), men det är fortfarande inte ett etiskt övervägande. Det är kanske fint att inte vilja vara en person som utsätter djur för lidande, men det har att göra med vem du vill vara, snarare än ett etiskt övervägande i det aktuella fallet.

Slutligen har vi då det ETISKA beslutet. En självpåtagen begränsning av ens handlingsfrihet, som inte tar hänsyn till självbild, sociala följder, lagar eller matematiska modeller.  Det bygger uteslutande på beslutsfattarens uppfattning om vad som är rätt, med hänsyn till alla de rådande omständigheterna i den aktuella situationen. Man kan skrämmas av att detta är så subjektivt – att djurens öde vilar i händerna på en människa – men så var ju problemet givet från början! Vi kan inte komma ifrån vår absoluta makt, annat än genom en självvald begränsning. Kvantifierande matematik kan inte transformera problemet från subjektivt till objektivt, utan riskerar att lura oss att det etiska ställningstagandet redan är gjort. Den verkligt etiska prövningen är det alltid du som gör.