Jag läser för närvarande en kurs i försöksdjursvetenskap – ett ämne som säkert väcker starka känslor hos många. För min egen del väcks inte de starkaste känslorna av försöksdjurens eventuella lidande, eller de sjukdomsdrabbade människors tragiska öde, vilkas liv vi hoppas förbättra eller förlänga genom djurförsöken. Det som upprör mig är etikens ståndpunkt, alltså hur outvecklad förståelsen för etik på detta område är. Det finns mycket som kallas för etik på området, men egentligen är det fråga om enkla matematiska modeller som bygger på besynnerliga antaganden.

En central fråga vid etisk prövning av djurförsök sägs vara djurs och människors lika eller olika värde. Vad vi anser oss kunna utsätta djuren för ankommer i förstone på hur mycket högre vi värderar en människa än ett djur. Denna modell antar alltså att om djur och människor var lika värda, skulle vi behandla dem likvärdigt. Vissa gör också det – folks sällskapsdjur kan vara dem lika kära som en hustru eller man. Detta resonemang kan enkelt uttryckas matematiskt. Vi kallar människovärdet för ”Vm” och djurvärdet (kan variera mellan arter) för ”Vd”. Dessa förhåller sig till varandra  med en skalär ”s” så att Vm*s = Vd. Så länge s<1, så är djuret värt mindre än människan. Vidare säger vi att värdet av s bestämmer vilken behandling ”B” vi kan utsätta djuret för, så att B är en funktion av s (B = f(s)).

Detta är inte etik utan matematik. Vi ansätter en matematisk modell för att slippa fatta verkligt etiska överväganden. Fördelen med den matematiska modellen är att den lätt kan omvandlas till en ekonomisk modell, men det är fortfarande inte etik utan ekonomi. Själva grundantagandet att mänskligt liv överhuvudtaget kan värderas i pengar är häftigt kritiserat inom humanvården. De ekonomiska möjligheterna att rädda en människas liv har inget att göra med värdet på mänskligt liv. Det är självklart ovärderligt. Att det råkade finnas mer pengar tillgängligt att hjälpa Herr X än vad som kunde uppbringas för att hjälpa Herr Y, innebär inte att Xs liv var mer värt, utan att X hade turen att ha en god ekonomi, bo i ett förmöget land etc.  Det är ett kvitto på att bättre hälsa kan köpas för pengar, inte på att två människoliv är olika mycket värda.

Om vi förstår att vi inte kan värdera mänskligt liv i pengar, varför tror vi då att vi kan värdera det i djurliv, och vice versa? Hur många hundar är en människa värd, och hur många råttor? Om det går 100 råttor på en människa, ger det oss då rätten att vara 100 gånger så grymma mot en råtta som en människa, och hur betygsätter vi i så fall grymheten? Absurda frågor, men ändå är det ungefär det som den etiska prövningen handlar om, att väga djurens lidande mot nyttan av forskningen, med så stor kvantitativ exakhet som möjligt. Detta trots att själva grundpremissen inte bara är felaktig, utan grovt respektlös med hänsyn till det ovärderliga i allt liv.

Istället för att försöka dölja det etiska problemet bakom matematik, borde vi stirra det rakt i ögonen. Det lyder som följer: Människan har oinskränkt makt över djuren. Om människan så behagar, så gör hon precis vad hon vill med djur. Om nu människan önskar vissa restriktioner i denna hennes absoluta makt, så är det helt upp till henne att begränsa sig själv. Detta är etik – att man på grund av sin övertygelse om vad rätt är avstår från att utföra handlingar som man kan göra men inte vill göra. De begränsningar som faktiskt finns är dock inte etiska till övervägande del, utan har sin grund i andra saker, nämligen:

*Lagar: Det finns inga lagar som reglerar vad vi får och inte får göra med djur. Det enda lagarna säger är att vissa saker är straffbara om man blir påkommen. Att frivilligt välja att följa lagen kan vara ett etiskt beslut, men kan lika gärna handla om;

*Sociala följder: Vad skulle folk tänka om de visste att du struntade i lagar och regler, hur felgrundande och absurda de än må verka? I detta fall utvärderar vi de sociala fördelarna och nackdelarna med olika handlingar, och fattar inte etiska beslut. Man kan dansa runt julgranen ur en djupt rotad känsla att det är riktigt att göra så, men vanligare är kanske att ställa upp på dansen för att inte bli betraktad som en tråkmåns. Eller handlar det kanske om…

*Självbild: Att du inte vill vara någon tråkmåns? Att vara en tråkmåns stämmer inte överens med hur avspänd och härlig du anser dig vara, så alltså dansar du runt julgranen, fastän du inte skulle idas utan egna ambitioner att leva upp till. Därmed inte sagt att ambitioner är dålilgt, tvärt om (vem vill vara en tråkmåns?), men det är fortfarande inte ett etiskt övervägande. Det är kanske fint att inte vilja vara en person som utsätter djur för lidande, men det har att göra med vem du vill vara, snarare än ett etiskt övervägande i det aktuella fallet.

Slutligen har vi då det ETISKA beslutet. En självpåtagen begränsning av ens handlingsfrihet, som inte tar hänsyn till självbild, sociala följder, lagar eller matematiska modeller.  Det bygger uteslutande på beslutsfattarens uppfattning om vad som är rätt, med hänsyn till alla de rådande omständigheterna i den aktuella situationen. Man kan skrämmas av att detta är så subjektivt – att djurens öde vilar i händerna på en människa – men så var ju problemet givet från början! Vi kan inte komma ifrån vår absoluta makt, annat än genom en självvald begränsning. Kvantifierande matematik kan inte transformera problemet från subjektivt till objektivt, utan riskerar att lura oss att det etiska ställningstagandet redan är gjort. Den verkligt etiska prövningen är det alltid du som gör.

Lagarna som styr när en veterinär får eller t.o.m. bör avliva ett djur är givetvis betydligt mer liberala än de lagar som styr hur en läkare ska förhålla sig till ett mänskligt liv. Läkaren måste rädda liv till varje pris – inte veterinären. I praktiken räddar veterinären liv till rätt pris, åtminstone på lantbrukssidan. En pragmatisk syn på varför det är så, är helt enkelt att vi anser att djuren är i människans tjänst och vi får göra vad vi behagar med dem, inom rimliga gränser (t.ex. inte förorsaka onödigt lidande). De är helt enkelt levande ägodelar. Detta är kanske inte en så trevlig syn på djur, men den skulle förklara varför våra lagar ser ut som de gör.

På den veterinärutbildning jag studerar vid är det dock en utbredd uppfattning att avlivning kan betraktas som ett sistahandsalternativ för att minska lidande. Om ett husdjur bara har tillräckligt ont och dåliga utsikter att bli bättre, så kanska avlivning ändå är det bästa, tänker man. Det intressanta med det resonemanget är att det implicerar väldigt precisa gränser för exakt hur bra det är att vara död.

Vi skulle ju inte komma på tanken att avliva Fido när han springer omkring glatt och hämtar pinnen! Men när han utvecklat kronisk hjärtsvikt och har svårt att andas t.o.m. när han ligger stilla i korgen, då ter sig plötsligt döden som ett bättre alternativ än livet. Vi har då implicit sagt att döden är sämre än att jaga pinnar, men bättre än att ha ont och ligga och rossla i livets slutskede. Det konstiga med det är att många veterinärer och studenter jag känner inte skulle vilja medge att döden ”är” överhuvudtaget. De anser inte att det finns något liv efter detta, inte för människor och förmodligen ännu mindre för djur. Med en sådan inställning borde slutsatsen vara att Fidos upplevelse av avlivningsförfarandet blir att han ligger och lider och rosslar, och sedan inget mer. Vid ett givet ögonblick är han inte längre till, för han är död – d.v.s. han är inte överhuvudtaget enligt deras mening.

Om man inte gör sig några seriösa tankar om Fidos ”liv efter döden”, kan man knappast hävda att det är fördelaktigt att vara död, oavsett hur hemskt livet är. Inte ens outhärdlig, vansinnesskapande, kronisk och ofrånkomlig smärta kan jämföras med ett stort Ingenting. Om att vara död inte är ett existenstillstånd överhuvudtaget, så kan det inte jämföras med att existera i någon form. Men detta förutsätter alltså att vi tror att Fido aldrig kommer att vara i en position där han kan utvärdera ifall det var bättre att vara död än det var att leva med svåra smärtor.

Vad är alternativet? Vi kan förstås allvarligt mena att Fido visst får det bättre när han dör. Men i så fall verkar det oetiskt att utsätta honom för livets relativa plåga från första början, och det barmhärtiga hade varit att vrida nacken av honom så fort han kom ut ur livmodern. Eller så kan vi mena oss ha så exakt insikt i dödens tillstånd att vi kan säga säkert att ett ”normalt hundliv”, vad nu det är, är bättre än döden, men att vi tror oss veta vid precis vilken punkt av lidande och ”ovärdighet” som döden blir det bättre alternativet.

Jag måste säga att jag tycker samtliga dessa alternativ ter sig oerhört osmakliga. Vid närmare eftertanke är jag trots allt mer benägen att återgå till den ståndpunkt som lagen tycks antyda - att djuren är i vår tjänst, och vi gör mer eller mindre som vi vill med dem. Alla sätt att betrakta avlivningen som något vi gör ”för Fido” gav antingen upphov till motsägelsefull nonsens, eller förutsatte ytterst osäkra antaganden om livet efter detta. Då återstår bara att tänka sig att avlivningen inte är till för Fido, utan för djurägaren. Vilken medkännande djurägare lider inte av att den fyrbente familjemedlemmen har svåra plågor? Även om beslutet att avliva ett lidande djur är oerhört tungt, kan det ändå vara en lättnad att få gå vidare och bearbeta sorgen. Och Fido misstycker säkert inte att vi tar livet av honom lite i förtid – dö ska han ju ändå. Jag vet visserligen inte vad eller hur en hund tänker, men jag tror att han litar på mattes eller husses förmåga att fatta sådana viktiga beslut, och på rätt grunder dessutom.

I helgen hade jag ett intressant samtal med en god vän om filosofi, politik och världsförbättring i största allmänhet. En sak vi kom att diskutera var t.ex. Stockholms lokaltrafik. Mitt förslag var att slopa själva biljettsystemet och istället finansiera trafiken med kommunalskatt. Då behövs inga spärrvakter, spärrar, kort/remsor, kortsystem, kontrollanter etc. Turtätheten på bussar ökar automatiskt eftersom det bara är att hoppa på. Lokaltrafiken blir gratis för pensionärer och studenter (om de inte jobbar och betalar kommunalskatt), vilket redan idag är de grupper som åtnjuter rabatter. Och det blir alltid billigare att åka kommunalt än att ta bilen, eftersom man redan betalt för den med skatt (skatten blir alltså en slags virtuell biltull). Turister får pengar över att shoppa för, och kommer gärna tillbaka till trevliga Stockholm där man får åka gratis T-bana. Alla besparingar detta medför innebär att den extra kommunalskatten som krävs också skulle bli betydligt lägre per person, än vad den enskilda idag betalar för att få nyttja SL – i den mån de betalar överhuvudtaget; hälften tycks ju ta skamgrepp på vändkorset när de passerar spärren. Det blir alltså också betydligt svårare att fuska, eftersom vårt skattesystem, av förståeliga skäl, är svårare att kringgå än SL:s system.

Min vän invände då att det vore synd om alla arbetstillfällen som då gick förlorade. Jag kontrade med att vi då kunde låta de friställda människorna gräva gropar udda veckor och fylla igen dem jämna veckor med bibehållen effektivitet, och ge dem pengarna vi sparat som lön för den meningslösa mödan istället för att göra det billigare för konsumenterna - inget skulle då ha ändrats utifrån sett. Men om vi nu ändå gjorde så, kunde vi istället låta dem göra något viktigt, såsom att bygga ut hemtjänsten eller förbättra renhållningen etc. Men min vän lät sig inte övertygas; det finns ju trots allt många såna jobb idag invände han, men ingen vill ha dem. De friställda spärrvakterna etc. skulle inte vilja plocka skräp i parkerna, och därför bli arbetslösa i alla fall.

Vid det tillfället kom jag inte på något avgörande argument, men diskussionen fick mig att tänka mer på relationen mellan effektivisering och arbetslöshet de närmaste dagarna. Trots att det vid första anblicken verkar uppenbart att arbetslösheten kommer att öka om vi sparkar folk för att de inte längre behövs, kunde jag inte riktigt acceptera det rakt av. Visst är det så momentant, och ju fler som friställs, desto längre tid tar det innan arbetsmarknaden återgår till det normala. Men låt oss tänka på saken från motsatt håll:

Om jag startar ett nytt företag med ett dussin tjänster att besätta, blir då 12 personer färre arbetslösa? Ingalunda! Till att börja med beror det på vad för folk jag söker. Om jag behöver en datorprogrammerare med 10 års erfarenhet, är chansen stor att jag får anställa någon som redan har ett jobb, genom att erbjuda vederbörande bättre villkor än han eller hon har idag. Om jag istället behöver en latrintömmare, kommer den nyss nämnde programmeraren inte att söka. Faktum är att om jag erbjuder en riktig skitlön så kommer kanske ingen att söka överhuvudtaget. Även här gäller samma princip: den som söker måste tycka att livet som latrintömmare med de villkor jag erbjuder, är bättre än det liv han eller hon har just nu.

Det måste alltså finnas en marginalnytta för den nyanställde med att börja jobba hos mig. Det gäller vare sig den personen redan har ett jobb eller är arbetslös. Men olika människor kommer oundvikligen att värdera denna nytta olika. Låt säga att jag behöver en programmerare och erbjuder 30.000 i månadslön till en hyfsat erfaren person som är villig att jobba 40 timmar i veckan. Axel är programmerare och tjänar 35.000 kr/mån, men han och hans familj tycker han jobbar alldeles för mycket – 60 timmar i veckan – vilket gör mitt erbjudande attraktivt.  Axels kollega Britta däremot vill tjäna mera pengar och har inget emot de tuffa arbetstiderna, så hon kommer inte att söka.

Christofer är programmerare, men har varit arbetslös i två år nu. Efter en bilolycka fick han problem med axlar och nacke, och har fått ut tillräckligt till sitt uppehälle på sjukförsäkringen. Faktum är att han nu börjar känna sig mycket bättre, men samtidigt har han börjat vänja sig vid att vara arbetslös. Han får inte ut mer än motsvarande en bruttolön på 17.000 kr/mån, men han klarar sig bra på det. Hur ser nu Christofer på marginalnyttan med att börja jobba hos mig? Om han tycker att hälften av hans vakna tid på vardagar kan gå åt till att göra det jag säger åt honom, förutsatt att han får ut 8-9ooo kr mer i månaden efter skatt, så lär han söka. Om han däremot tycker att den marginella förbättring som den ökade inkomsten ger honom i levnadsstandard inte är värt uppoffringen i fritid, så lär han avstå. Hans situation påminner om Axels, men är mer extrem – marginaleffekterna är större åt bägge håll vare sig han tycker att fritid eller pengar är viktigare.

Låt oss nu återvända till våra spärrvakter! Spärrvakterna är spärrvakter, därför att det finns en marginalnytta för dem att vara just spärrvakter (jämfört med allt annat de kunde komma på att företa sig). De har t.ex. funnit att det är bättre att vara spärrvakt än att vara arbetslös. Om nu möjligheten att vara spärrvakt försvinner, kommer de istället att välja det näst bästa alternativet. Varför skulle det vara just arbetslöshet? En person med kompetens att vara spärrvakt, är säkerligen lika kompetent på en rad andra jobb, och varje jobb erbjuder en lite annorlunda uppsättning marginaleffekter. Kanske har ens livssituation ändrats sen man valde det förra jobbet som spärrvakt, så att man nu, när tillfälle ges till omvärdering, finner andra alternativ ännu mer attraktiva.

Man kunde nu naturligtvis invända att det inte bara är att välja och vraka och ta sig ett annat jobb, men det kunde spärrvakten å andra sidan inte heller när vederbörande fick jobb som spärrvakt. Tydligen lyckades han eller hon att få jobb den gången, och det finns ingen anledning att tro att det skulle gå sämre denna gång. Vi behöver inte hitta på eller behålla onödiga ”arbetstillfällen”, för så fort det finns pengar att tjäna kommer någon att försöka slå sig in på marknaden, om det medför en marginalförbättring i den personens livssituation. I verkliga livet finns oändligt med arbetstillfällen! Vi borde alltså inte dra oss från att effektivisera av den anledningen att folk blir övertaliga, eftersom det alltid finns mer att göra.

Slutsatsen av detta resonemang är alltså det något kontraintuitiva, att det faktum att det finns arbetslöshet inte tyder på att det är svårt att skaffa jobb, utan på att det helt enkelt inte är tillräckligt fördelaktigt att skaffa jobb. För den enskilde kan det förstås vara jättesvårt att få jobb: för den som kom till Sverige för två månader sen, inte kan språket eller vet vart man ska vända sig etc. måste hindren i nuläget te sig närmast oöverstigliga! Men faktum är att de allra flesta som är arbetslösa har en rätt god uppfattning om hur man beter sig för att få ett jobb – t.ex. som spärrvakt.

För att minska arbetslösheten måste vi alltså göra det mer fördelaktigt att ha ett jobb, jämfört med alternativet. Ett sätt är förstås att göra det ekonomiska gapet större, t.ex. genom att skära ner på bidrag och sjukersättning, men det är inte säkert att konsekvenserna av det blir så angenäma. Man kan också göra arbetet till en mindre uppoffring än vad det är idag. Om vi t.ex. effektiviserat en verksamhet så att vi kan sparka 20% av de anställda, kan vi istället låta alla jobba 20% mindre, och sänka lönerna. 32 timmar i veckan kanske skulle passa Christofer bättre? Här kan alltså effektivisering av verksamheten leda till MINSKAD arbetslöshet. Man kan också göra det lättare för folk att göra sig nyttiga för samhället på det sätt de finner lämpligast. Desirée, 54 år med svår reumatism, hjälper kanske gärna till med läxläsning på skolor i hennes närområde mot en blygsam ersättning, istället för att sitta hemma och knapra kortison, om det är lätt att ordna de administrativa detaljerna kring verksamheten. Men vem hjälper Desirée med det? Jo, det gör kanske förtidspensionerade revisorn Evert för en billig penning o.s.v. – som synes lär arbetsmarknaden sköta sig själv bara staten inte försvårar saker i onödan och gör det alltför ofördelaktigt att utföra samhällsligt viktiga uppgifter mot ersättning.

Vad eller vem är Gud?

Gud kan man lära känna och förstå genom Hans verk och gärningar, på samma sätt som man kan lära känna en människa. Anledningen till att detta är möjligt är att människan är skapad i Guds avbild. Samtidigt bör man komma ihåg den muslimska devisen Allahu akbar. Gud är stor. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. Vi, som definitionsmässigt mer begränsade än Gud, står inför en paradox när det gäller att utforska Hans natur. Inte olikt hunden som vill förstå vad det är att vara människa. Men det hindrar inte hunden, och vi bör heller inte låta det hindra oss.

Vad innebär det att Jesus är Guds son?

Det beror på. Var fick du höra detta? Om någon sa det till dig, då är det mycket bättre att du frågar vederbörande istället för mig. Inte vet jag vad de menade. Om du läste det i en bok, varför valde du att försanthålla det, eller kanske att tvivla? Eftersom du frågar måste du säkert ha tänkt att det fanns ett korn av sanning därbakom – kan du finna det kornet igen, plantera det i en bördig jord, och se vad gröda som kommer opp? Ingen som inte är som ett barn ska komma in i himmelriket, och människan som son är vägen, sanningen och livet.

Vad är arvssynden?

Arvssynden, syndafallet, är en komplicerad omständighet i människans och de gudomliga hierarkiernas ständigt pågående och evigt skapande historia. Det är som när man kommer hem efter en skön semester och ser att ens hus har brunnit ner till grunden. Alles verloren! Men, vad kan man då göra, annat än att bygga ett ännu bättre hus den här gången? Och se till att huset är väl bevarat när man åker på semester nästa gång.

Vad händer när man dör?

Var inte rädd, utan var så säker. Tids nog får du reda på detta. Med rädslan inför döden är det som med den lilla vågen, som blev rädd när den såg de andra vågorna krossas mot klippan. Då kom en annan våg och sa till den: du är inte bara en våg, utan också en del av havet.

Varför finns det ondska om Gud är så stor och god?

Så stor och god är Gud, att han skapat den fria viljan, ja friheten är kanske den skönaste av alla skapelser. Och allt som är så oerhört kan missbrukas. Den som anklagar Gud för den ondska och det vansinne vi människor själva skapar är ännu inte mogen att själv ta ansvar för sin del av skapelsen, och är att beklaga.

Om Gud finns och är så god, varför finns det så många som inte tror?

Med den fria viljan är det så, att man inte ändrar uppfattning, om man inte har en god anledning till det. För den byggarbetare som står vid cementblandaren och menar att han blandar cement finns bara den malande cementblandaren som går runt och runt och runt. Men för den byggarbetare som står vid cementblandaren och menar att han bygger en kyrka finns Gud. Och även för den som inte tror går solen upp varje dag.

Hur kan jag tjäna Gud den allra Högste?

Genom att vara en godhjärtad och storsint människa och följa de tio budorden.

Varför skulle jag följa de tio budorden?

För att du ville tjäna det gudomliga ärendet! Glöm inte bort denna din fråga, ge akt på den, så att du själv kan besvara den.

Jag förstår inte de tio budorden. Hur kan de förstås?

1. Jämte den Allra Högste finns ingen, men under det som är Allra Högst finns mycket, mycket.

2. Du är satt här för att göra ett Ärende, och om du inte gör det blir du din egen olyckas smed.

3. Vila. Ha roligt. Var i ro. Tänk på det centrala. Finn din mitt. Meditera. Ge akt på din andning. Andakt. Det är den springande punkten.

4. Bringa ära åt alla dina föregångare, som plöjt jorden du ska så i, och som ska bära frukt för de som kommer efter, för det som är nedan är som det som är ovan, och det som är ovan är som det som är nedan.

5. Livet är heligt.

6. Trohet är heligt.

7. Rättfärdighet är heligt.

8. Sanning är heligt.

9. Låt det goda som andra bygger vara dig en förebild.

10. Var måttfull, så blir du rik.

Här kommer en kinesisk folkvisa, direktöversatt av en god vän och varsamt bearbetad av mig. Håll till godo!

Känslan av den bittra sanden som blåses mot kinden,

Påminner mig om min fars missnöje och min mors gråt; oförglömligt.

När jag var ung tyckte jag om att vara själv vid havet,

Med mina byxben upprullade, och gå barfota på sanden.

Alltid har jag fantiserat om en annan värld vid andra sidan vattnet.

Alltid har jag trott att den modige sjömannen var den sanne hjälten.

Alltid såg jag ut som en svag vekling;

Varje gång andra trakasserar mig kan jag höra sjömannen säga:

Han säger: Vad är väl denna smärta i all storm?

Var inte rädd, torka dina tårar,

Kvar har vi åtminstone vår dröm.

Han säger: Vad är väl denna smärta i all storm?

Torka tårarna, och fråga inte ”varför?”

Jag växte upp, för att kämpa mot mina drömmar.

Så småningom förlorade jag kontakten med föräldrarna såväl som min hemstad.

Mitt liv idag är som att spela teater,

Där jag säger ord jag inte menar med en mask av falsk vänlighet.

Alltid använder jag försumbara resultat för att lura mig själv.

Och behöver alkoholens berusning för att kunna somna in.

Utan anledning känner jag vågor av tomhet.

Och i ett tillstånd mellan vakenhet och sömn hör jag sjömannen säga:

Han säger: Vad är väl denna smärta i all storm?

Var inte rädd, torka dina tårar,

Kvar har vi åtminstone vår dröm.

Han säger: Vad är väl denna smärta i all storm?

Torka tårarna, och fråga inte ”varför?”

Hur jag än söker och letar kan jag inte finna beviset för liv.

Stadens asfalt är för hård för att kunna lämna fotavtryck efter sig.

Nutidens människor, arroganta och okunniga,

Kan inte uppskatta det hav och land som civilisationen förstört.

Endast bort från folkmassan kan jag hitta mig själv.

Att kunna andas fritt i den saltdoftande luften.

Långt borta kan jag vagt höra båttutan och sjömannens skratt.

Djupt inne i mitt hjärta hör jag alltid sjömannen säga:

Han säger: Vad är väl denna smärta i all storm?

Var inte rädd, torka dina tårar,

Kvar har vi åtminstone vår dröm.

Han säger: Vad är väl denna smärta i all storm?

Torka tårarna, och fråga inte ”varför?”

Inom kristendomen heter det att Jesus dött på korset för att våra synder skulle bli förlåtna. Den som förstår vad det betyder kan väl skriva en kommentar här efter inlägget. Syftet med denna artikel är inte att förklara detta, utan att begrunda själva företeelsen.

I ett tidigare inlägg ang. kristusnaturen betraktar jag Kristus som ”människan som son” (människosonen). Vi tar vid där den artikeln slutade och fortsätter med nästa pusselbit: synden – ett mångfacetterat begrepp. För att gå till källan, eller snarare den etymologiska roten, finner man att synd i grunden kommer från en stam som betyder att överhuvudtaget vara till. Att i sanning vara (den som är skyldig). Eventuellt finns också en koppling till de germanska språkens sund, alltså ett avskiljande vattendrag.

Den synd vi befattar oss med här är alltså den mest allmänna: arvssynden. Närmare bestämt, den avskiljdhet från Gud som är resultatet blott av det faktum att vi är födda in i denna värld, att vi lever. Till skillnad från hur det var innan, i paradiset, när människan och gudarna vandrade nakna tillsammans utan skam i Edens lustgård. Nå, den tiden är förbi och nu är vi här, i den här världen istället. Men det finns hopp. Det finns förlåtelse.

Förlåtelse antyder i detta sammanhang alltså en återförening med det gudomliga. Varför har man valt ett så märkligt begrepp som förlåtelse för att beskriva denna återförening? Vem ska förlåta vem och för vad, undrar man genast. Fast det är förmodligen sekundärt, alltså vems fel det var. Är man fast i det tänkandet så är sann förlåtelse ännu någon armslängd bort. Vad man istället borde besinna är förlåtelsens natur. Hur känns det att verkligen förlåta någon? Att bli förlåten? Denna sinnesstämning är alltså vald för att likna återföreningen med Gud. Hårt på utsidan, men mjukt inuti!

Låt oss återvända till berättelsen om korsfästelsen. Människosonen, människan som son, har fem gånger blivit sårad – i var hand, i var fot, och av spjutet i sidan. Vi ska inte fördjupa oss närmare i dessa sår här, utan nöjer oss för tillfället med att konstatera resultatet: bundenhet till korset och kroppslig död. Detta är alltså en målande beskrivning av de sista steg som sker för att fullborda förlåtelsen, återföreningen med Gud. Därefter far Kristus till himlen, återupplivad av helig ande. Och även efter att denna återförening fullbordats, återvänder människosonen till jorden för att osjälviskt dela med sig av sin visdom.

Så lyder evangeliet, glädjebudet om uppståndelsen. Eftersom Bibeln sedan några hundra år tillbaka finns i var mans hem och på var mans språk, kan alltså vem som helst läsa den. Det ankommer då på en sådan läsare att själv göra sig tankar om den process som skisserats ovan: En födelse in i en avskildhet från det gudomliga, ett återvändande till detsamma som kan liknas vid förlåtelse, medelst en process som innefattar ett femfaldigt sårande och leder till ett förändrat existenstillstånd. Trevlig korsfästelse önskar författaren.

Vi moderna västerlänningar lever i en tidsanda vars motto kan uttryckas med ett käckt: ”Gör det själv!” Några av oss lever dessutom i en storstad. Stadsmänniskans lott är att vara omgiven av en myckenhet av främlingar. I denna artikel vill jag utforska detta öde närmare.

Vårt sätt att leva i storstäder är, sett ur människans långa, brokiga historia, ett modernt påfund som bara varat ett ögonblick ännu. På många sätt är vi fortfarande ”bybor”, eller rent av stamfolk. I stammen, byn eller den lilla staden känner man varandra, främlingar möts med en viss reservation, och livet går sin gilla gång.

Vad är då en främling? Det är någon vi inte vet just någonting om. Vi kanske inte ägnat denna människa en tanke tidigare, vi ser henne för första gången. Vi känner henne inte, hon är inte ens bekant. Denna främlingsrelation har stadsmänniskan med de allra flesta i hennes närhet, och det är just det som är det märkliga med stadsmänniskan – att vi har alla dessa främlingar så nära inpå!

Man kan sitta och skava fötter på allmänna kommunikationer med en människa man inte vet just nånting om. Vad säger den lilla bybon i oss om det? Två svar blir tänkbara på denna besynnerliga situation: att lossas som det regnar och hoppas att det snart går över (den nordeuropeiska metoden), eller att snabbt försöka införliva främlingen i kretsen av bekanta genom att t.ex. småprata lite (den sydeuropeiska metoden). Bägge metoder kan ses som sätt att minska obehaget som uppkommer av att ha en främling på nära håll.

Vad är nu ett adekvat förhållningssätt till denna situation, om man beaktar traditionella värden som medmänsklighet, syskonskap och kärlek? Ja, vi kan ju inte lära känna alla medmänniskor i vår omgivning hur mycket vi än småpratar. Och att småprata för att minska sitt personliga obehag utan hänsyn till vad motparten vill är ju heller inte särskilt medmänskligt. Stadsmänniskan är alltså tvungen att i sin moral, sitt handlande, beakta i vilken utsträckning hon vill vara delaktig i främlingars liv – och inte enbart hur hon påverkar sina nära och kära. När vill hon ingripa i främlingarnas vardag, hur och varför?

Att reflektera över sådana frågor gör kanske stadssamvaron – främlingar emellan – lite bättre. Kanske är det för att vi inte funderat över detta som vi inte vet vad vi ska ta oss till i dramatiska situationer som plötsligt passerar revy när vi vandrar gatan fram. Umgänget med dessa tankar på sistone har också gett mig en förståelse för tanken bakom mode, något jag inte alls begrep tidigare. Mode är ju ett fenomen som uppstår i de stora städerna. Stadsmänniskan försöker minska sin främlingsstatus så gott hon kan genom att låta kläder och stil tala – åtminstone lite – om vem hon är. Försöket kan tyckas hjärtskärande patetiskt, men vad gör man inte för att komma runt den bur av främlingsskap som staden byggt upp omkring oss?

Jag tycker stadsmänniskans öde är djupt tragiskt. Men jag har inget bra alternativ att presentera. Jag skulle vilja att vi alla kunde omfamna varandra som den naturligaste saken i världen, men ser samtidigt att ett sådant närmande vore att göra våld på den inre bybo som föredrar att i förstone möta människor på ärbart avstånd. I avsaknad av andra lämpliga handlinsalternativ ägnar jag åtminstone främlingarna omkring mig en tanke då och då, och hoppas att detta i de flesta fall ska vara ett adekvat svar från min sida på de behov som vilar i deras hjärtan.

Följande dikt av Dan Andersson nådde mig genom alldeles, alldeles underbara Sofia Karlsson. Njut av den här, men hör henne sjunga den också, om tillfälle ges:

Längst, djupast i ändlösa skogar, bakom urberg, stupande grå,
bortom svindlande, ändlösa hedar, där dagarna dödstysta gå,
där jäser i smältvit hetta ett bål under stybbade bryn
och silar ur hundra små gluggar sin gråa rök mot skyn.

Där kring går en nattsvart mänska med ögon som vitt porslin
och svettas i kamp mot hungern och med bröstet mot vinterns lavin.
All eld som brinner är eld, fast den göms som vore den död,
all eld är äkta eld, fast den ej lyser som druvor röd.

Den glöder ändå därnere, den bränner sig längre ner,
och gräver sig ut och flammar i natten, när ingen ser.
Så glöder, så brinner en mänska av hat, av hopp och tro,
så går från djupet små rökmoln och somna i skogarnas ro.

Så stiga den gömdes visor ur jord och bränder fram,
och smyga sig drömmande ut över urbergens trasiga kam.
Det hela är röken bara av en ande som trotsar och ber
det är grått, det är släckt, det försvinner, det är milrök ingenting mer.

Vad eller vem, hur och varför, var eller är Kristus och/eller Jesus? Denna grammatiskt styltiga fråga vittnar om dess komplexitet, och att svaret kanske inte är alldeles snutet ur näsan. Ändå måste det ju vara den för kristendomen absolut viktigaste frågan att ställa! Eftersom den har denna särställning upplever jag inte att jag kan behandla den inom ramen av det allmänna kristna FAQ som Psykedelikatesser hyser – ämnet kräver ett eget inlägg.

Jag har tidigare tillkännagivit att jag är en anhängare av den ahistoriska hypotesen, men denna artikel förutsätter inte en sådan hållning. Vi ska dock börja med att undersöka själva personen Jesus Kristus rent hypotetiskt, och se vart det spåret leder.

Vad är det som är heligt? Sant? Gott? Vördansvärt, ja dyrkansvärt? Svaren varierar förstås utifrån den personliga, andliga hållningen, men de flesta skulle nog mena att en trollkarl, hur mäktig han än må vara, inte är svaret på frågan. Alltså, en bokstavlig läsning av Jesu under (vattnet som blir till vin, utfodringen med bröd och fiskar etc.) ger vid handen en gestalt som, enbart i kraft av sådana under (vare sig de verkligen hänt eller ej), inte bör dyrkas, eftersom denna dyrkan skulle baseras på makt och ”stor medicin”. Det vore alltså att dyrka det mäktiga över eller jämte det sanna, vilket är grunden till all avgudadyrkan.

Hur är det då med den fysiska personen Jesus offergärning – alltså att dö för sin övertygelse, för kärleken till mänskligheten? Visst är detta en stor sak. Men historien har många exempel på fromma människor som gjort samma offer. Att upphöja en av dessa på bekostnad av de andra känns inte smakfullt, och skulle också kunna leda till sådan avgudadyrkan som otaliga sekter även i modern tid baseras på. Är inte detta t.o.m. en tänkbar poäng (bland många) bakom berättelsen om korsfästelsen? Alltså tanken att Jesus, enligt evangelierna, låter sig korsfästas som en simpel tjuv och förbrytare för att visa att det inte var den fysiska personen som var det vikiga, som gav frälsning, utan att var och en är tvungen att ta upp korset och breda ut sina armar för att realisera Kristus i sig själv?

Så, vare sig vi tror att Kristusnaturen verkligen inkarnerat i en specifik, fysisk person, eller ej - och vare sig vi tror att evangelierna i så fall skulle vara en korrekt historisk beskrivning av dennes liv och gärningar, eller ej – så står det klart att denna fysiska person som sådan knappast kan vara grunden för en ”katolsk” d.v.s. allmän gudalära. Vi kan älska en sådan tänkt, historisk person liksom vi kan älska många andra historiska personer, men det är själva arketypen, Människosonen (ordagrant från den grekiska evangelietexten: människan som son) som är vördans-, dyrkans-, och eftersträvansvärt. Det vill säga, människan som en son till Fadern, som en dotter till Modern, som ett kärleksbarn skapat i den gudomliga avbilden.

Detta ställer en del inom den traditionella bibeltolkningen på ända, men detta har å andra sidan alltid varit Jesu grej – att inte ändra ett jota av lagen, men ständigt omtolka den för att passa tidsandan. Detta skapade ju så att säga en stor uppståndelse även på den tiden, då det begav sig, bland Fariséer och skriftlärda. Jag försäkrar dock att det inte är nödvändigt att ändra ett jota i någon helig skrift här heller, med den tolkning jag antyder ovan, men vanliga påståenden inom den kristna traditionen kan få helt ny innebörd.

Vad skulle det t.ex. kunna innebära, utifrån tankegången ovan, att Jesus dog för våra synder på korset? Sedär ännu en komplicerad fråga som kräver sin egen behandling, och kanske får den det i en kommande artikel.

I ett stycke av den muslimska läran (min översättning) säger Gud den allsmäktige och barmhärtige:

”Jag Är som min tjänare tror att Jag Är. Jag är med honom när han nämner mig. Om han nämner mig för sig själv, nämner jag honom för mig själv. Och om han nämner mig i en församling, nämner jag honom i en bättre församling. Och om han närmar sig mig en armslängd, närmar jag mig honom en famnslängd. Och om han kommer till mig gående så skyndar jag till honom.”